Långfärdsskridskor, eller nordisk skridskoåkning, tar dig ut på sjöar och skärgårdsis långt bortom preparerade banor. Det är en av vinterns finaste friluftsupplevelser, men naturis är ett levande material som förändras med temperatur, strömmar, snötäcke och belastning. Säkerheten ligger inte i utrustningen ensam utan i förmågan att läsa isen, planera turen och veta vad du gör om något går fel.
Så bedömer du isens bärighet
Isens tjocklek är den vanligaste måttstocken, men typ och kvalitet spelar minst lika stor roll. Klar, mörk nyis (ofta kallad svart is eller stålis) är betydligt starkare per centimeter än vit, snöblandad is som innehåller luftfickor och är porös.
Svenska Livräddningssällskapet anger tio centimeter kärnis som minimum för att beträda isen, och tjugo centimeter om det handlar om snöis. Svenska Skridsko-, Kälk- och Rullidrottsförbundet använder samma gräns för långfärdsåkning, minst tio centimeter kärnis.
| Istjocklek | Bedömning |
|---|---|
| Under 10 cm kärnis | Beträd inte, oavsett hur isen ser ut |
| 10 cm kärnis | Den lägsta tjocklek som rekommenderas för att gå ut på isen |
| 15 cm kärnis eller mer | Bättre marginal för turåkning i sällskap |
| Snöis | Kräver ungefär dubbla tjockleken, cirka 20 cm |
Siffrorna är minimigränser för god is, inte ett löfte om att isen bär. Bärigheten varierar med isens ålder, temperaturen och belastningen, och en enskild svag punkt räcker för att du ska gå igenom även när isen håller måttet några meter bort. Is nära utlopp, under broar, kring vassruggar och där strömmar eller källor finns håller sällan jämn tjocklek och kan vara betydligt svagare än isen bara några meter bort. Samma gäller is nära öppet vatten, isvakar som redan bildats och områden med snötäcke som isolerar och saktar nybildningen.
Prova isen längs vägen
En ispik, ibland kallad isdubb med skaft eller ispirk, används för att slå i isen framför dig innan du åker vidare. Går piken igenom vid ett enda hugg är isen för svag på den punkten. Metoden är enkel men avgörande, eftersom synintryck aldrig räcker för att avgöra bärighet med säkerhet.
Snö på isen döljer dessutom både färg och sprickor, vilket gör snötäckt is svårare att bedöma än bar is. Vind, molnighet och skymning förändrar också hur isen ser ut, så samma sträcka kan te sig helt olika beroende på ljusförhållanden.
Utrustningen som faktiskt räddar liv
Tre saker räknas som obligatoriska för alla som åker turskridskor på naturis, oavsett hur van man är.
Isdubbar, ett par korta piggar kopplade med ett snöre som hängs runt halsen, gör att du kan ta dig upp ur vattnet om isen brister. Utan dem blir kanten för hal och skör att få grepp i, och många som hamnat i en vak har kämpat förgäves just för att de saknat dubbar inom räckhåll.
Kastlina med flytkropp gör att andra i sällskapet kan hjälpa dig på avstånd utan att själv behöva gå nära en svag punkt. Linan ska vara lätt att kasta och flyta, och den som räddar bör alltid lägga sig ner för att sprida sin egen vikt innan linan kastas.
Ryggsäck med torra reservkläder i en vattentät påse är skillnaden mellan en obehaglig upplevelse och en farlig nedkylning efter ett dopp. Många packar dessutom en liten första hjälpen-kit och en varm dryck på termos.
Ett flytplagg, till exempel en flytoverall eller vinterspecifik flytväst anpassad för isåkning, ger extra marginal genom att hålla dig ovan ytan och bromsa nedkylningen om du hamnar i vattnet en längre stund. Många svenska långfärdsklubbar rekommenderar flytplagg som standard, särskilt tidigt och sent på säsongen när isen är mest oberäknelig.
Om du går igenom isen
Den som hamnar i vattnet ska först försöka behålla lugnet, eftersom kylchocken initialt gör andningen forcerad och panik gör allt svårare. Vänd dig mot det håll du kom ifrån, där isen redan visat att den bar din vikt.
Ta fram isdubbarna och hugg i dem i iskanten. Ta dig upp genom att samtidigt sparka med benen som vid simning och dra dig framåt med armarna, tills du kan lägga överkroppen platt på isen. Försök sedan inte resa dig direkt, utan rulla bort från vaken för att sprida vikten över en större yta innan du reser dig och tar dig i säkerhet.
Byt genast till torra kläder ur ryggsäcken och rör dig för att hålla värmen på väg mot land eller bil. Nedkylning fortsätter en stund efter att du är uppe, så uppsök värme så snart det går.
Planera turen som svenska långfärdsåkare gör
Många erfarna åkare följer några återkommande principer när de planerar en tur på okänd is. Att aldrig åka helt ensam är den vanligaste rekommendationen, eftersom ett sällskap kan larma och hjälpa till direkt om något går fel. På osäkrare is håller gruppen dessutom avstånd mellan varandra, så att inte flera personers vikt belastar samma punkt samtidigt.
Väderleksrapporter, temperaturhistorik och lokala issäkerhetstjänster ger en bra bild innan du ger dig av, men ersätter aldrig egen kontroll med ispik på plats. Många svenska klubbar och föreningar publicerar aktuella israpporter för populära sjöar under säsongen, vilket är ett bra komplement till egen bedömning men inte en garanti.
Meddela alltid någon utanför sällskapet vart du ska och när du beräknas vara tillbaka. En mobiltelefon i vattentätt fodral, laddad och lättillgänglig, är en enkel förberedelse som gör stor skillnad om ni behöver kalla på hjälp.
Snabba tips för säker långfärdsåkning
- Bär isdubbar runt halsen hela tiden, inte bara i ryggsäcken.
- Testa isen med ispik regelbundet, särskilt vid färgskiften, snötäcke eller närhet till vass och utlopp.
- Packa kastlina, torra kläder i vattentät påse och gärna ett flytplagg.
- Åk aldrig helt ensam, och håll avstånd mellan åkarna på osäker is.
- Meddela någon utanför sällskapet om rutt och beräknad hemkomsttid.
- Lita aldrig på att andras spår på isen betyder att den bär, kontrollera själv.